Drama gör de verkliga problemen svåra att se

I team, mellan team eller, mellan individer på en arbetsplats, precis som i livet uppstår plötsligt dramatik, och konflikter. Vi stiger in på ett möte som vi tänkte skulle vara rutin. En diskussion och överenskommelse och sedan skulle vi gå vidare. Men plötsligt händer något. Röster höjs, anklagelser flyger genom rummet, frustration släpps loss. 

Drama, bråk, nervositet, makt, inflytande och ovilja att fatta beslut eller vanmakten av att inte ha tillräcklig information för att fatta beslut. Frustration från gamla felaktiga beslut. Oviljan att ändra något som har tagit månader att sätta samman, för att någon annan tycker annorlunda. Det finns så mycket som som kan få det att plötsligt bubbla över.

Jag skulle vilja påstå att i de flesta organisationer finns det små friktioner och problem som ”alla” vet om, men som ledningen inte ser. Något som ”alla” ser, men ingen pratar om och försöker lösa. 

Men väldigt ofta när drama uppstår så är det något annat som finns in under. Något som inte kommer upp till ytan. Antingen för att vi inte är villiga att verkligen se, eller att andra inte verkligen berättar. Det filtreras bort på vägen för att vi inte vill trampa på någons tår. 

När dramat är där intalar vi oss att vi inte såg det komma, eller åtminstone hoppades vi kunna undvika det. Och plötsligt som från ingenstans trampar någon på minan och det exploderar. 

Sedan ska vi fixa problemet och lösa den plötsliga konflikten. Men mitt i hettan missar vi det underliggande. Vi kanske tystar konflikten, utan att faktiskt lösa problemet. 

Det är ok med starka känslor i en arbetssituation. Starkt åtskilda åsikter och synsätt kan skapa en stor dynamik. Som konflikträdd behöver jag ibland påminna mig om att det är ok, till och med bra att stanna i hettan. Att låta det storma för att sedan gå på djupet och blotta de underliggande problemen. Att ha den där nödvändiga om än obekväma konversationen.

För en sak är jag helt säker på. ”Alla” ser inte ”allt” hela tiden.

Ansträngning och release

När det gäller yoga söker vi oss till olika former – dels för att vi har olika förutsättning, eller att vi söker olika effekt av det. Vissa älskar de fysiskt ansträngande formerna och vill bli utmanade av läraren under ett pass – medan andra söker mer avslappnande och inåtvända former, där den mentala ansträngningen kanske ligger mer i det meditativa och kognitiv release.

Och även på ett och samma pass kommer alla att ha olika förutsättningar och önskemål. Vissa av oss vill få hjälp att pusha sig själv med att hålla ut lite längre, gå lite djupare och behöver utmaningar och instruktioner att ta oss dit. Andra behöver egentligen inte någon annans hjälp att anstränga sig, utan har en tävlingsinstinkt som kickar igång vid minsta trigger, som riskerar att de kommer att överanstränga sig.

Vad vi oftast har gemensamt är att vi har nytta av att hitta en balans, ett mellanläge. Detta gäller både på yogamattan och i övriga livet. Ett läge där det inte bara handlar och anspänning eller avslappning. Där vi kan se och uppleva skillnaden mellan ansträngning och release. Den innebär en ansträning att dyka upp för en utmaning, kraftsamla inför den. Men om du fortsätter att bara pusha när alla förutsättningarna är på plats kan det gå i lås. I stället behöver du släppa och låta det hända genom att skapa en viss mjukhet i dig själv.

Så, när du hittar en stabil grund i en ställning, och aktiverat den kraft det tar för att hålla den, dragit samman de muskler som hjälper dig att hålla uppe den. Checka in med dig själv om du har en bra balans, har bra linjering så att du kan stå eller sitta stadigt från din grund.

Öppna upp dig själv
Låt det ske
Känn andetagen ske
Allt du behövde göra för att ta dig hit
har du redan gjort
Det är bara att släppa efter
Mjukna

Du är nog

 

 

Det som inte dödar gör dig starkare?

”What doesn’t kill you makes you stronger – or at least this is what they usually tell you. I’d say – it is what is trying to kill you that makes you angry and bitter, that makes you choose the path or violence and revenge. It is the things that brings love into your life and that makes you feel safe that will in the end make you stronger. Those are the things that makes you go the extra mile, that makes you do things, that in the end makes you stronger.

When death is coming into your life and threatening you and your loved ones – it isn’t the entrance or exit of death that makes you stronger – it is how the forces gather to protect and support that give strength.” //Sons of anarchy

Vi säger ofta att det som inte dödar dig gör dig starkare. Det är fel. Det är kärlek och vänskap som gör dig stark. Det gäller bara något så dramatiskt att någon eller något verkligen försöker döda dig. Det handlar om andra negativa händelser också.

Jag skulle vilja påstå att de som skrev manuset till Sons of anarchy hade rätt. Det är de positiva krafterna som gör dig stark. Inte de negativa.

Att vara stark är att våga. För att ta risker, att vara sårbar och gå utanför den invanda gränsen. För det krävs en trygghet. Och för att ha den tryggheten,  behöver du tror på att du kommer att kunna resa dig upp igen om du skulle trilla. Och den styrkan kommer inte bara ifrån att ha trillat många gånger. Det är inte fallet, eller det som fick dig att falla, som gjorde dig starkare. Det är att du reste dig upp. Och det som hjälpte dig hitta styrkan, den omtanke och kärlek som din omvärld visar dig när du är nere.

Alla de gånger som gick riktigt fel i ditt liv, de lärde dig säkert en hel del saker. Men allt du lärde dig var inte bra, en hel del har gjort dig rädd och försiktig. Du vill inte gå på samma mina en gång till. Det gör dig bitter, arg och anklagande.

När jag var yngre trodde jag inte att jag kunde se det lika tydligt. Kanske var det för att jag tog det mer för givet. Som äldre behöver jag skala av lager på lager av murar och rädslor som jag har samlat på mig under åren. Ta bort allt det som inte tjänar mig längre.

Så jag sluter mina ögon.
Sjunker in i min kropp.
Andas in.
Andas ut.
Skickar tacksamhet till de som bara finns.

Skickar kärlek till de som sluter upp kring mig.
För all kärlek och omtanke jag är omgiven av.
Tacksam att jag fortfarande är sårbar.