Drama gör de verkliga problemen svåra att se

I team, mellan team eller, mellan individer på en arbetsplats, precis som i livet uppstår plötsligt dramatik, och konflikter. Vi stiger in på ett möte som vi tänkte skulle vara rutin. En diskussion och överenskommelse och sedan skulle vi gå vidare. Men plötsligt händer något. Röster höjs, anklagelser flyger genom rummet, frustration släpps loss. 

Drama, bråk, nervositet, makt, inflytande och ovilja att fatta beslut eller vanmakten av att inte ha tillräcklig information för att fatta beslut. Frustration från gamla felaktiga beslut. Oviljan att ändra något som har tagit månader att sätta samman, för att någon annan tycker annorlunda. Det finns så mycket som som kan få det att plötsligt bubbla över.

Jag skulle vilja påstå att i de flesta organisationer finns det små friktioner och problem som ”alla” vet om, men som ledningen inte ser. Något som ”alla” ser, men ingen pratar om och försöker lösa. 

Men väldigt ofta när drama uppstår så är det något annat som finns in under. Något som inte kommer upp till ytan. Antingen för att vi inte är villiga att verkligen se, eller att andra inte verkligen berättar. Det filtreras bort på vägen för att vi inte vill trampa på någons tår. 

När dramat är där intalar vi oss att vi inte såg det komma, eller åtminstone hoppades vi kunna undvika det. Och plötsligt som från ingenstans trampar någon på minan och det exploderar. 

Sedan ska vi fixa problemet och lösa den plötsliga konflikten. Men mitt i hettan missar vi det underliggande. Vi kanske tystar konflikten, utan att faktiskt lösa problemet. 

Det är ok med starka känslor i en arbetssituation. Starkt åtskilda åsikter och synsätt kan skapa en stor dynamik. Som konflikträdd behöver jag ibland påminna mig om att det är ok, till och med bra att stanna i hettan. Att låta det storma för att sedan gå på djupet och blotta de underliggande problemen. Att ha den där nödvändiga om än obekväma konversationen.

För en sak är jag helt säker på. ”Alla” ser inte ”allt” hela tiden.

Var extra snäll mot dig själv i början

För ett år sedan i februari skrev jag om att börja om. Ett år senare var det dags att göra det igen.

I februari var jag med min dotter på en semesterresa på Madeira. Jag kom igång igen med att löpträna, gjorde yoga och testade hotellets gym. Som yogalärare skulle man ju vilja att verkligheten var sådan att regelbunden träning alltid var en del av vardagen. Men sanningen är att om du jobbar heltid och undervisar vid sidan av, så kommer perioder då tiden liksom inte tycks räcka till.

Det är en underbar känsla när du kommer igång. Men denna gånger vände det direkt. Så fort jag kom hem drabbades jag av influensa. Den sega sorten som aldrig tycks lämna kroppen. Efter febern var försvunnen stannade hostan och irriterade slemhinnor i veckor.

Men nu kan jag äntligen känna att jag är på gång igen. Påsken har gett mig tid för både yoga, långpromenad, första löprundan och meditation. Känns så härligt.

År av träning har lärt mig att vara extra snäll emot mig själv i början. Inga prestationskrav. Kortare pass och långsammare tempo. Styrka och kondition kommer efterhand. Uthålligheten byggs på nytt.

Om att bygga förtroende

To trust is choosing to make something that is important to me vulnerable to the actions of someone else.

Vissa relationer blir lite djupare än andra. Något händer och en slags magi som gör att båda partnerna vet var vi har varandra, att vi kan räkna med varandra. Vi litar på varandra.

Jag vet inte hur magin uppstår. Jag vet bara att jag har fått uppleva den flera gånger, både privat och yrkesmässigt. Varje gång har jag varit otroligt tacksam för det.

Vad är det som gör att vi litar på varandra? Hur uppstår det?

Jag skulle vilja påstå att det inte handlar om mängder av små händelser, kedjor av interaktioner kring saker som är viktiga för dig, där varje steg på vägen mot förtroende är kantad av olika ömsesidiga men osjälviska handlingar av vänskap och vänlighet.

Kontinuerligt och osjälviskt.

Just att det är osjälviska handlingar tror jag är en av nycklarna. För vi vet nog alla vilken dålig eftersmak det får när någon påminner om alla saker de har gjort för en när de ber om en ”gentjänst”. Visst är det så att tjänster och gentjänster existerar, men jag vill inte att någon hjälper mig, endast för att de sedan ska kunna kalla in en gentjänst.

Det finns också ett element av tid involverat. Att bygga upp ett verkligt förtroende kan ta tid. För varje gång vi gör något som är viktigt för oss själv sårbart för någon annans handlingar, och det tas emot på ett vänskapligt och kärleksfullt sätt byggs förtroendet upp. Det behöver inte vara stora saker, det kan vara att någon hör av sig i en svår stund, eller finns där för att dela vår glädje.

Som jag sa har jag inte alltid varit medveten om hur magin uppstått i mitt liv, kanske är det just därför den känns så magisk när den plötsligt har funnits där.

Jag  tror att det har haft att göra med just ömsesidighet, respekt för tydliga gränser och vikten av små osjälviska handlingar, och att kontinuerligt finnas där när det är som viktigast.

Som ett blad i skapandets flod

För några år sedan var jag och min dotter på en resa till en strand i Grekland. Där vi bodde fanns en lunchrestaurang, på stranden. Första dagen när vi anlände gick vi dit när vi var hungriga. Personalen verkade knappt märka oss, de var trevliga, men allt gick såååå långsamt. När väl maten kom var den fantastisk. Sedan tog det en evighet att få betala, men det kändes ok, för vi var ju mätta och på semester, och hade inte bråttom till något. Lugnet hade börjat lägga sig. Vi lärde oss under veckan att man gick dit i tid, lät måltiden ta tid, njöt av stunden i skuggan under vasstaket.

På vår sista dag började nya gäster strömma in. Jag minns så väl hur en familjefar krockade med den långsamma personalen, precis som jag hade gjort på min första dag. Kände medlidande med honom, men en klar hint av igenkänning. Två olika tempon som krockar. En sportbil bland gräsklippare.

Jag döpte honom till Ferrarimannen. Han med de bultande ådrorna i tinningen.

Så ofta har jag något inom mig som påminner om Ferrarimannen, eller en bråttom-bråttom-människan. Det kan vara bakom någon annan i kön till biljett automaten, när berättelse tar långa omvägar eller när ett en grupp inte ser det självklara svaret som jag själv har insett. Jag får bråttom, blir stressad och vill att det runt mig ska gå fortare, även om jag egentligen inte har något som kräver det.

Men jag vill inte vara där. Jag vill vara i långsamheten. Jag vill flyta fram som ett löv i skapandets flod. Livet tar mig dit jag behöver gå, närvarande i det jag gör just nu. Spara mina krafter och pressen till när de faktiskt behövs.

Tid att för ingenting

Jag har haft ett helt år ledigt. Ett sabbats år. Jag har läst, nätverkat, provat nya saker, analyserat mig själv, undervisat yoga, sett filmer och serier som jag annars inte skulle ha haft tid för. Jag har skrivit, och målat. Låtit mig själv slukas av saker.

Dagarna rinner snabbt förbi och jag är bra på att fylla dem med saker. Vissa dagar och veckor tycks fylla upp sig helt av sig själv. Och även om jag var ”ledig” så har jag under större delen av tiden ändå haft ett schema. För jag insåg ganska snabbt att jag mådde bäst och kände mig lyckligast när jag faktiskt fick lite saker gjorda, och höll mina sinnen fokuserade och igång.

Så fokus, aktivitet och struktur är viktigt för mig. Jag mår bra av det. Och tid för att verkligen göra det som jag har förutsatt mig. Att inte göra 100 saker samtidigt – och inte ta in fler intryck i det jag gör än vad som behövs. Under en vanlig arbetsdag hade jag alldeles för ofta möte som skar av min fokus tid. Trettio minuter här, och 15 min där. Det kan verka som om 30 min avbrott i mitten av ett två timmars pass inte borde vara något problem. Men det är det, för det stjälper mycket mer än så. Möten borde bara få lov att ligga: precis början av dagen, strax innan eller efter lunch. Kanske ett senare på eftermiddagen också. Eller kanske skulle man införa mötesdagar och arbetsdagar. Precis som det finns helgdagar och vardagar.

Tid för att göra, tänka och skapa är viktigt.

Men om det är något som jag verkligen vill komma ihåg ifrån detta året, så är det att tid för att inte göra något. Jag vill ha några timmar varje dygn som jag inte behöver rapportera till någon om vad jag gör. Några timmar jobbar jag, några sover jag, några äter och leker jag på och några timmar är bara mina – och jag behöver inte fylla dem för någons skull med en massa.

  • Det kan vara micro stunder – eller längre.
  • Det kan vara med en kopp te och ett levande ljus.
  • Det kan vara med en pensel i handen, utan mål för vad det ska bli.
  • Fritt skrivande – för att jag mår bra av det, helt mållöst och ostrukturerat.
  • Eller helt enkelt ingenting alls.

Det är så skönt inte göra något alls, och sedan vila!