Som ett blad i skapandets flod

För några år sedan var jag och min dotter på en resa till en strand i Grekland. Där vi bodde fanns en lunchrestaurang, på stranden. Första dagen när vi anlände gick vi dit när vi var hungriga. Personalen verkade knappt märka oss, de var trevliga, men allt gick såååå långsamt. När väl maten kom var den fantastisk. Sedan tog det en evighet att få betala, men det kändes ok, för vi var ju mätta och på semester, och hade inte bråttom till något. Lugnet hade börjat lägga sig. Vi lärde oss under veckan att man gick dit i tid, lät måltiden ta tid, njöt av stunden i skuggan under vasstaket.

På vår sista dag började nya gäster strömma in. Jag minns så väl hur en familjefar krockade med den långsamma personalen, precis som jag hade gjort på min första dag. Kände medlidande med honom, men en klar hint av igenkänning. Två olika tempon som krockar. En sportbil bland gräsklippare.

Jag döpte honom till Ferrarimannen. Han med de bultande ådrorna i tinningen.

Så ofta har jag något inom mig som påminner om Ferrarimannen, eller en bråttom-bråttom-människan. Det kan vara bakom någon annan i kön till biljett automaten, när berättelse tar långa omvägar eller när ett en grupp inte ser det självklara svaret som jag själv har insett. Jag får bråttom, blir stressad och vill att det runt mig ska gå fortare, även om jag egentligen inte har något som kräver det.

Men jag vill inte vara där. Jag vill vara i långsamheten. Jag vill flyta fram som ett löv i skapandets flod. Livet tar mig dit jag behöver gå, närvarande i det jag gör just nu. Spara mina krafter och pressen till när de faktiskt behövs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s